Skönt att få komma iväg igen.
Roadtrip... Det innebär bara en sak, åka långt och sova i taktält!
Malin (min sambo) hade anmält sig i början av året till ett trail-lopp på Höga Kusten som hon var besluten av att springa, mest för skojs skull och som en liten utmaning för sig själv. Resten av familjen följer såklart med som support och hejarklack!
Så bilen packades med allt det väsentliga, mat, vatten, kaffe, blöjor, kläder mm och off we go! Första destination, Skuleberget Höga Kusten, ca 55 mil bort.
Efter att ha kört ostört i ganska så fint väder hela sträckan, utan allt för mycket trafik så anlände vi till Friluftsbyns Camping vid foten av Skuleberget som var huvudcentralen för loppet. Här skulle också loppets målgång ske. Planen var att fricampa på något fint ställe i närheten men efter att ha kommit fram sent på eftermiddagen så kände vi att bästa alternativet var att stanna kvar här vid tävlingarnas centrum. Efter en fin molnfri kväll (och lite kallare natt) och lillens (och vår) första taktälts-natt för i år så var det dags för loppet, hela 25 km över två toppar, därav namnet på loppet, TwinPeaks. En något nervös sambo förberedde sig för att hinna med startbussarna som skulle köra alla deltagare till starten som var på en helt annan plats, själva planerade vi på att möta henne under loppets gång på toppen av Skuleberget för att ta lite fina bilder in action. Tyvärr blev det lite ändrade planer då jag insåg att jag inte hade orken att ta mig upp för berget med lillen och annat på ryggen. Istället för att vandra 2,5 km upp för berget så blev det att ta linbanan istället och gå ner den tänkta slingan. Men jag missbedömde tiden lite och vi var då uppe på berget alldeles för tidigt, se det vara bara att njuta av utsikten och sällskapet av min lilla pojke och promenera neråt för att möta Malin vid målgången istället några timmar senare.
En något trött men glad sambo springer in i mål ca 4 timmar från start, och nöjd med denna nya bedrift och redan redo att sätta nya mål och utmaningar!
Då kör vi igen.
Vi drar sedan vidare med all vår packning på väg hemåt, men gjorde en liten "avstickare" på ca 30 mil. Nästa stopp, Njupeskärs vattenfall, vid Fulufjället nära Norges gräns, Sveriges högsta vattenfall. Efter många bilder jag sett online så var denna en destination jag hade velat ta mig till ett bra tag nu för att ta egna bilder!
Och det var verkligen magiskt, så fin miljö och natur så man nästan inte tror det, bland det finaste naturmiljö jag stött på hittills, i alla fall i Sverige.
Lille klarade sig bra hela vägen, men efter en lång bilresa så var han ganska trött att han somnade på vägen till vattenfallet, men tur han satt i bärstolen. Vi kom fram till vattenfallet, jag kunde fota ostört en liten stund innan det var dags att dra sig tillbaka, men jag ser gärna fram emot att få återvända och kanske ta bilder mer nattetid, kanske t.o.m vintertid.
Resan hem måste varit bland de tråkigaste vägarna jag någonsin varit med om, nästan bara skog och ingen belysning längs hela vägen hem, förutom när vi passerade Sälen där vi stannade för middag. Inget illa mot att se ännu mer natur och skog, men det kan bli lite tråkigt när man kör i mörker och knappt kan se något... Här var planen att stanna på något mer ställe att övernatta, men vi körde raka vägen hem istället. Klockan 00:00 gick vi innanför dörren, trötta, men glada att få sova i sin egen säng!
